Älskade vän, jag saknar dig så det gör ont i mig, långt inne, som ett hål.

Kommer du ihåg allt? När vi brukade gå till berget och bara sitta och ta det lugnt, prata om allt, din balkong, där vi satt och kände solen bränna och bara halv sov, dom gångerna ingen ut av oss kunde sova och jag traskade över till dig och vi låg och pratade tills vi båda slocknade i din säng, alla turer överallt och ingenstans, alla gånger vi suttit uppe hela nätterna och bara jyrat på, kommer du ihåg det? För jag kommer ihåg det, och jag kommer aldrig någonsin att glömma det, du kommer alltid leva kvar i mitt hjärta. Jag kan inte riktigt förstå ännu att du är borta på riktigt, att jag aldrig mer kommer se ditt leénde och höra din röst, för jag vill bara så gärna kunna ta fram telefonen och ringa dig och be dig möta mig på en cigg. Jag vill inte förstå, jag orkar inte förstå. Varför? Varför skulle det bli såhär? Men en dag ses vi igen, när vet jag inte, men jag lovar dig, vi ses! Hoppas du har det bra där du är nu, att du verkligen har fått frid nu.